Kommer ni ihåg ransoneringskorten för bensin under oljekrisen 1973–1974.

Alla bilister fick ransoneringskort för drivmedel från Transportnämnden i januari 1974. Ransoneringen startade den 8 januari och varade under några veckor till den 30 januari. Bensinpriset chockhöjdes dock därefter med 23 öre.

Oljekrisen 1973 ledde till ransonering av bränsle, värme från fjärrvärmeverk och varmvatten 1974. Även restriktioner infördes bland annat gällande värme i offentliga byggnader och belysning på allmänna platser. Oljekrisen beskrivs som en av de mest centrala händelserna under 1900-talets ekonomiska historia.

För att ingen skulle glömma bort att spara på energi så spreds budskapet i media, på reklampelare, bussar och tåg. Även små klistermärken, som kunde fästas vid till exempel el-kontakter och varmvattenkranar delades ut av Energisparskommittén.

Något vi inte har sett tidigare överlämnades till Blekinge museum en dag. En handling, ett diplom, stack ut och fångade vårt intresse. Kanske ska diplomet ses mer som ett dopbevis som Arvid Reinhold Carlström fick när han ombord på HM Fylgia passerade ekvatorn, “linjen” 1922. Eftersom det var första gången Arvid passerade ekvatorn döptes han av självaste kung Neptun och blev upptagen i Neptuni mönsterrulla. Traditionen sjömansdop eller linjedop är en skämtsam ceremoni där de som inte tidigare passerat linjen blir döpta. Tidigare har det även kallats hönsning eller sotning vid linjen. 

2023 fick Blekinge museum handlingar som berättar om Wilhelm Ryströms liv. Wilhelm föddes 1834 i Karlskrona, gick i skola här fram till 1852 då han begär att få sluta vid Läroverket för att studera vid Kongliga Universitetet i Lund. I februari samma år blir han ”Inskrifven i Cameralstuderandes matrikel” vid Lunds universitet.

Betygen från terminerna i Lund visar på att han lyckades med studierna och att han under sin tid där var inskriven vid Blekinge nation. Efter några år i Lund ansöker han om tjänsten som ”extra ordinarie Kammarskrifvare Kongliga Majestäts Flottas Carlskrona Station” och blir antagen. Wilhelm arbetar sedan under flera år som Kammarskrifvare och innehar även rättighet att tjänstgöra vid tullkammaren i Carlskrona (1854). År 1858 ”förordnar härmedelst efter vederbörande hörande Kammarskrifvaren W. Ryström till Proviantförvaltare å Corvett Lagerbjelke”. Han kom senare, 1865, att inneha samma tjänst ”å Ångfregatten Vanadis”. För att ett år senare vikariera vid Läroverket i Karlskrona. Han fortsätter som lärare, men har enligt intyg även varit sjuk. Bara 36 år gammal avlider Wilhelm Ryström 1870 och efterlämnar hustru och fem barn.

1864 äger Ryström en fastighet i kvarteret Wachtmeister, Arklimästaregatan 53. I Blekinge museums samlingsdatabas finns ett fotografi från 1950–1960-tal på den adressen. Se foto här.

Lösa hundar ett problem i Karlskrona! 

Blekinge museum har ju haft lite hundfokus under senare tid. Vi fick mycket uppmärksamhet för det över 8000 år gamla hundskelett som hittades i samband med en arkeologisk utgrävning i Ljungaviken i Sölvesborg. Sedan är ju det medeltida vraket ”Gribshunden” väl bekant. Nu har våra fyrfotade vänner även dykt upp i vårt arkiv, i form av en gammal kungörelse om lösa hundar på Karlskronas gator. 

Antalet hundägare i Blekinge är stort och i länet finns över 20 000 hundar. Idag är de (oftast) kopplade men i äldre tider kunde de se annorlunda ut i stadsmiljön. 

Vid 1800-talets början beskrevs situationen som ”en myckenhet lösa hundar stryka omkring staden på gatorne både natt och dag”. Både äldre och yngre personer blev fällda och bitna och stadens innevånare var oroliga. Det sågs som ett oskick som dessutom stred mot bestämmelserna i de allmänna författningarna och kungörelserna gällande hundhållning. Försök att skapa ordning gjordes genom att bötfälla hundägare som inte höll sina hundar inomhus eller på gården. Dessa hundägare fick betala vite på 1 riksdaler och 32 skilling banco, vilket motsvarar ca 300 kr i dag¹. Vistades hunden utomhus eller följde sin ägare skulle den vara försedd med grimma.  

Tydligen hörsammades inte föreskrifterna varför en ny kungörelse upprättades. I den beskrevs bestämmelserna i tydligare ordalag. Det var inte bara i staden hundproblemet fanns utan även på landbroarna samt på Pott- och Pantarholmarna. Alla ”hundkreatur” skulle enligt de nya bestämmelserna vara försedda med grimma av läder eller bleck om nosen. Grimman skulle vara så hårt tillknäppt att skada ej kunde göras. Utöver grimma skulle hunden även ha ett halsband med ägarens namn, så att denne kunde upphittas. I de fall där hundar utan grimma rörde sig fritt på gatorna kunde ägaren också få böta beloppet 1 riksdaler 32 skilling banco. Saknades ägarens namn på halsbandet togs hunden om hand och kunde i värsta fall avlivas. En sista uppmaning till ägarna var att hålla sina hundar instängda nattetid. 

Att ta hand om dessa hundar var en av de uppgifter Nattmannen hade, en syssla som ansågs passa att utföra nattetid för att inte störa stadens innevånare. Hittades ägaren eller om denna själv kontaktade nattmannen kunde den (icke längre herrelösa) hunden lösas ut mot en kostnad på åtta skilling banco. Uppvisade hunden minsta tecken på sjukdom eller galenskap återlämnades den inte. 

Regler gällande hundägande är med andra ord inget nytt utan har i Karlskrona åtminstone funnits sedan tidigt 1800-tal. Synen på hur hundar och andra husdjur skulle hanteras var dock under förändring. En djurskyddslag rörande domesticerade djur diskuterades under 1850-talet och 1858 trädde så den sk djurplågerilagstiftningen i kraft. Några år senare, 1869, bildades den första svenska djurskyddsföreningen, som arbetade för en mer human syn på djurhållning. Deras fokus låg på domesticerade djur och då främst på hundar och hästar. Från 1907 omfattade djurskyddslagstiftningen även vilda djur.  

Daguerreotyp

1839 brukar anses vara det år då fotokonsten har sin födelse. Fransmannen Louis Daguerre presenterade detta år sin fotografiska teknik som kom att kallas ”Daguerreotypi”. Han hade redan på 1820-talet, tillsammans med en annan fransman Nicéphore Niépce försökt att fånga en bild i sin camera obscura men det var först på 1830 talet som Daguerre lyckades få till tekniken och fånga en skarp beständig bild. Tekniken är invecklad men kan kortfattat beskrivas så här: en försilvrad kopparplåt beläggs med en hinna av jod. Plåten exponeras i kameran. Framkallning sker sedan i kvicksilverånga och fotot fixeras med en saltlösning. Därefter monteras plåten i ett skyddande lufttätt fodral. Processen var både komplicerad och tidsödande men även farlig då fotografen kunde utsättas för det dödliga kvicksilvret.

I Blekinge museums samling finns ett fåtal daguerreotyper. Den på bilden är tagen av apotekaren Bror Adolf Söderström från Karlskrona omkring 1850. Bror Adolf hade sett daguerreotypin förevisas vid ett besök i Stockholm 1841 och blev där inspirerad. 1846 tog Bror Adolf över apoteket Göta Lejon efter sin far och som apotekare hade han tillgång till de kemikalier som behövdes och han inhandlade även Daguerres handledning. Den hade redan 1839 översatts till svenska. Fotot på bilden är från Ronneby. Här har Bror Adolf misslyckats med exponeringen och enbart lite av Heliga kors kyrka syns uppe till vänster på plåten.

Läs mer om Bror Adolf Söderström i Saker – föremål berättar Blekinges historia (Blekingeboken 2021).

Fotonummer BAS 065.

Marinarkeologi vid Vämö ger oss ny kunskap om Karlskronas första örlogsvarv. Blekinge museum har under ett par års tid arbetat med att kartlägga Vämös äldre historia och det var i samband med det arbete som denna bukiga glasflaska påträffades. Den kan sannolikt dateras till sent 1600-tal. Typen kallas ibland för “lökflaska”.

Museets marinarkeologer undersökte den plats, på Vämös södra del, där Karlskronas första varv låg under åren 1680–1684. I havet utanför platsen för det gamla varvet finns ett stort antal pålar som har burit upp en stor bryggkonstruktion. Denna konstruktion har varit ungefär 60 meter lång och 15 meter bred. Här ankrades de nybyggda fartygen för att sedan utrustas med olika konstruktionsdetaljer. Pålarna är av gran och de har daterats till 1680–1681, alltså från den tid då varvet anlades. Det var mellan pålarna som flaskan stack upp.

Vid det första varvet byggdes tre stora linjeskepp på de två stapelbäddarna, det var Blekinge med 70 kanoner (1682), Halland med 56 kanoner (1682) samt Göta Rike med 80 kanoner (1684).

Under varvets aktiva tid på Vämö tappade någon flaskan, som troligtvis har innehållit vin. Den har säkert inte kastats i havet eftersom man kunde använda den till andra ändamål när den väl tömts på innehåll. Den del av flaskan som stack upp ur havsbotten är täckt med havstulpaner, den nedre delen har legat i sedimentet och är fint bevarad. 

År 1684 flyttades varvet in i staden på Trossö och där det fortfarande ligger kvar.

Det förindustriella samhället genomsyrades av magiskt tänkande och beboddes av övernaturliga väsen. Även ting kunde laddas med speciella egenskaper och i vår samling har vi många föremål som bär betydelser som med tiden gått förlorade. Magiska föremål som kunde bota sjukdomar och eller ge ägaren lycka och välgång. Månadens föremål är just ett sådant ting.

En ältsten bars av barn för att bota och skydda dem mot sjukdomar. Ältstenen var ofta en sten med ett hål genom vilket man trädde ett snöre. Ibland var den insydd i en tygpåse. Den kunde också vara ett gammalt fornfynd, kanske en sländtrissa, som hittats på gårdens åkermark. Ältstenen skulle bäras runt halsen och det var viktigt att den vilade mot bröstet. Den skulle skydda mot en rad sjukdomar, bland annat mot ”ältan” och därav namnet. En sjukdom som idag nog mer är känd som ”engelska sjukan”, eller den mer medicinska termen rakit.

Engelska sjukan kan uppstå vid D-vitaminbrist och den drabbar framförallt barn. Det sjuka barnets skelett kan mjukna och missformas och den drabbade kan bli hjulbent eller krokryggig. Dåliga tänder följde också av vitaminbristen. I gamla texter benämns ”ältan” även som ”skärvan” med symptom som kunde variera: frossa, värkande leder, blekhet och aptitlöshet. Ett allmänt dåligt och nedsatt tillstånd.

Att bära stenen var bara ett sätt att mota bort sjukdomen, men det fanns också andra metoder. Hilda Svensson från Edestad berättar i ett nedtecknat folkminne att man skulle ge sig ut tidigt på morgonen, innan solen gått upp, för att plocka ältgräs (ältranunkel). Av örten med de gula blommorna skulle man sedan koka te som det sjuka barnet skulle dricka. Anna Fågelberg, född 1858 i Kristianopel, berättar i ett annat folkminne att man även kunde ”räkna bort” ältan. Den sjuke skulle sitta på en sten eller på en spishäll och det onda skulle dras ut ur kroppen och ned i jorden, och under det att man förde sitt ringfinger i en ring motsols räknade man enligt en speciell formel: ”ältan inte nio utan åtta, ältan inte åtta utan sju” osv.

Med industrialisering och urbanisering avtog den betydelse folktron hade haft i bondesamhället. I en ny tid präglad av modernitet och vetenskap försvann de magiska tingen i glömska. Folktro var dock något som de tidiga etnologerna intresserade sig särskilt mycket för och på svenska museer och arkiv finns mängder med spännande folkminnen nedtecknade. Berättelser som ofta går utöver det vi idag uppfattar som sant eller rimligt. Är du intresserad rekommenderas ett besök på https://www.folklivsarkivet.lu.se/sok-i-samlingarna/manuskriptarkivet/. Vill du veta mer om svensk folktro är även etnologen Tora Walls bok ”Folktrons väsen” spännande läsning.

Vår ältsten är upphittad i Torhamn i Blekinges östra skärgård. Den donerades till museet av församlingens kyrkoherde år 1924.

Föremåls-id: Blm 10115 Foto: Morgan Olsson