Blekinge museum

Ältsten

Månadens föremål

Det förindustriella samhället genomsyrades av magiskt tänkande och beboddes av övernaturliga väsen. Även ting kunde laddas med speciella egenskaper och i vår samling har vi många föremål som bär betydelser som med tiden gått förlorade. Magiska föremål som kunde bota sjukdomar och eller ge ägaren lycka och välgång. Månadens föremål är just ett sådant ting.

En ältsten bars av barn för att bota och skydda dem mot sjukdomar. Ältstenen var ofta en sten med ett hål genom vilket man trädde ett snöre. Ibland var den insydd i en tygpåse. Den kunde också vara ett gammalt fornfynd, kanske en sländtrissa, som hittats på gårdens åkermark. Ältstenen skulle bäras runt halsen och det var viktigt att den vilade mot bröstet. Den skulle skydda mot en rad sjukdomar, bland annat mot ”ältan” och därav namnet. En sjukdom som idag nog mer är känd som ”engelska sjukan”, eller den mer medicinska termen rakit.

Engelska sjukan kan uppstå vid D-vitaminbrist och den drabbar framförallt barn. Det sjuka barnets skelett kan mjukna och missformas och den drabbade kan bli hjulbent eller krokryggig. Dåliga tänder följde också av vitaminbristen. I gamla texter benämns ”ältan” även som ”skärvan” med symptom som kunde variera: frossa, värkande leder, blekhet och aptitlöshet. Ett allmänt dåligt och nedsatt tillstånd.

Att bära stenen var bara ett sätt att mota bort sjukdomen, men det fanns också andra metoder. Hilda Svensson från Edestad berättar i ett nedtecknat folkminne att man skulle ge sig ut tidigt på morgonen, innan solen gått upp, för att plocka ältgräs (ältranunkel). Av örten med de gula blommorna skulle man sedan koka te som det sjuka barnet skulle dricka. Anna Fågelberg, född 1858 i Kristianopel, berättar i ett annat folkminne att man även kunde ”räkna bort” ältan. Den sjuke skulle sitta på en sten eller på en spishäll och det onda skulle dras ut ur kroppen och ned i jorden, och under det att man förde sitt ringfinger i en ring motsols räknade man enligt en speciell formel: ”ältan inte nio utan åtta, ältan inte åtta utan sju” osv.

Med industrialisering och urbanisering avtog den betydelse folktron hade haft i bondesamhället. I en ny tid präglad av modernitet och vetenskap försvann de magiska tingen i glömska. Folktro var dock något som de tidiga etnologerna intresserade sig särskilt mycket för och på svenska museer och arkiv finns mängder med spännande folkminnen nedtecknade. Berättelser som ofta går utöver det vi idag uppfattar som sant eller rimligt. Är du intresserad rekommenderas ett besök på https://www.folklivsarkivet.lu.se/sok-i-samlingarna/manuskriptarkivet/. Vill du veta mer om svensk folktro är även etnologen Tora Walls bok ”Folktrons väsen” spännande läsning.

Vår ältsten är upphittad i Torhamn i Blekinges östra skärgård. Den donerades till museet av församlingens kyrkoherde år 1924.

Föremåls-id: Blm 10115 Foto: Morgan Olsson